Det är några som undrat hur det går för mig och Xinga så här kommer ett långt inlägg om saken!

Som många av er redan vet så har jag haft ganska mycket vedermödor med Xinga.
Hon är väldigt reserverad, kunde inte lämnas ensam hemma, har väldigt lätt att gå upp i negativ stress och hon har mycket svårt för andra hundar. Detta har varit ganska stora saker att hantera för mig. Kanske för stora egentligen eftersom detta är min första belgare och egentligen min första egna hund som jag själv haft allt ansvar för liksom. Jag har gråtit i massor, slitit mitt hår och varit nära att ge upp hur många gånger som helst. Jag har förbannat mig själv för att jag tagit mig vatten över huvudet och titt som tätt lovat mig själv att aldrig mera ha något fartigare än en utställningsavlad golden retriever.

För ungefär tre månader sedan bestämde jag mig för att flytta ifrån min sambo och då tog jag även ett beslut gällande Xinga. Jag bestämde mig för att satsa stenhårt på henne i sex månaders tid. Verkligen jobba hårt och målmedvetet på att få ordning på henne. Att lägga allting annat åt sidan. Det inkluderar killar, familj och skola. Jag satte upp ett mål och jag planerade för mitt och Xingas liv ihop. Om jag inte skulle se några framsteg skulle jag resignera och antingen avliva eller skicka tillbaka henne till Cissi. Ett tufft beslut att fatta men det kändes som enda utvägen.

Nu har vi hunnit bo i vår nya lya i ungefär en månads tid och jag kan redan nu berätta att Xinga kommer att stanna med mig både länge och väl om det fortsätter som det gör nu.

Första dagarna i nya lyan noterade jag att X blivit väldigt annorlunda mot mig när vi befann oss inomhus. Hon ville hela tiden ligga nära och ha kroppskontakt och om nätterna skulle hon med mer eller mindre våld ligga tätt, tätt intill med ryggen mot min mage och huvudet bredvid mitt på kudden. En ganska markant skillnad motför innan flytten då hon helst låg i ett annat rum eller iaf ett par meter ifrån mig.

Jag skred omgående till verket med mina planer om att "göra hund av" Xinga. Började redan på första dygnet i nya lyan att lämna henne ensam nån minut flera ggr om dagen. Till min stora förvåning kom det aldrig något yl. Håller fortfarande på med att lämna henne kortare stunder och det händer ibland att hon ylar nu men det kan jag lätt avhjälpa genom att se till att hon är i rätt sinnesstämning när jag lämnar henne. Dvs avslappnad och lugn.

Andra punkten på min arbetsplan bestod i att få henne att varva ner utomhus. Det här har jag försökt jobba med i två års tid utan någon som helst framgång så döm om min förvåning när jag märker framsteg redan i ett såhär tidigt stadium. Hon drar inte lika mycket i kopplet, hon låser inte på saker och hon blir inte nervös/uppjagad för minsta ljud.

Iom att det gått så bra med stressbiten så började jag lite smått introducera henne för hur framtiden kommer att se ut. Jag började "träna" ihop med min kompis Linda som har en Schäfer och en liten Tibetansk Spaniel. Utmärkt att kunna träffas i en ganska störningsfri miljö och träna på varsin sida av en parkering så att X får se Lindas hundar jobba och hon själv bara behöver fokusera på att bibehålla lugnet. Allt jag i början begjorde var att X var tyst och lugn. Sedan ökade jag på med att vilja ha lite kontakt och så vidare.

Förra veckan fick Xinga mig att häpna genom att vara fruktansvärt fokuserad på mig och verkligen visa att hon ville jobba ihop med mig. Hon släppte mig inte med blicken mer än för att snabbt kontrollera att Linda var kvar på sin del av parkeringen och sen vände hon upp mot mig och hela hunden bara lös av "Vad kul vi har matte, vad ska vi göra nu?!". Lycka!

Stärkt av denna nya attityd hos X åkte jag ut med Linda och alla hundar till klubben. Bara det att vi hade fyra hundar och två människor i samma bil utan att någon hund var speciellt uppjagad är ju ett mirakel i sig men sedan visade X mig också att hon verkligen kan vara världens bästa hund!
Jag fokuserade än en gång på att bara få X att bibehålla lugnet och det gick strålande. Jag kunde till och med binda upp henne för att gå ut på planen med Linda och träna de andra hundarna utan att Xinga gjorde speciellt mycket väsen av sig.

Men största lyckoruset kom ändå när min pappa hälsade på mig för ett par dagar sedan och nästan omedelbart påpekade att Xinga verkar ha förändrats väldigt mycket. Att hon var lugnare och verkade tryggare. Det fick mig att jubla inuti. Det innebär att hennes förändring faktiskt är så stor att inte bara jag märker den. För pappa är verkligen inte någon hundmänniska som ser minsta detalj.

Vad har jag då gjort för att få till denna förändring? Det låter ju som något mirakulöst detta. Eller hur?! Grejen är att jag faktiskt inte har en aning om vad jag gör annorlunda. Jag hanterar henne på precis samma sätt som jag gjort under en väldigt lång tid utan att få några resultat. Men nu fungerar det plötsligt.

Min egna teori är att jag nu mår bra själv, trivs med mitt liv och trivs med att få bo ensam osv. Att jag någonstans har blivit stärkt av flytten och att det genomsyrar hela min person så att Xinga plötsligt har fått en matte som faktiskt är stark och glad rakt igenom och inte bara på ytan.

Fortsätter det såhär kommer ni att få se mig på tävlingsplanen nästa säsong!  8)